Det som dock sticker ut är inte frågornas komplexitet eller deras avgörande betydelse för samhället, utan snarare det sätt på vilket de debatteras. En observerare kan inte undgå att notera den anmärkningsvärda bristen på historisk insikt och en tendens att förlita sig på ett väl inarbetat spel där politiska motståndare blir de bekväma syndabockarna för alla tänkbara misslyckanden.
När det kommer till migrationspolitiken, ser vi en upprepning av den gamla goda taktiken att skylla på den andra sidan för bristande integration och ökade samhällsskillnader. Argumentationen flödar fritt från båda hållen, med anklagelser som studsar fram och tillbaka likt en pingisboll i en oändlig match. Det är som om historieböckerna har slutat existera, där tidigare misstag och lärdomar från migrationens historia helt har glömts bort. Istället framställs varje nytt förslag som den ultimata lösningen, utan en tanke på att vi kanske, bara kanske, har varit här förut.
När vi sedan svänger vårt fokus mot klimatkrisen, står det klart att även här råder en märklig amnesi. Trots vetenskapens larmklockor och historiens tydliga tecken på förändring, fortsätter debatten att snurra kring kortsiktiga ekonomiska vinster kontra långsiktiga miljömässiga behov. Politikernas argumentation känns ibland som hämtad direkt ur en dålig science fiction-film, där framtidens ödesmättade scenarier avfärdas med en axelryckning. Det ironiska i sammanhanget är att de verkliga lösningarna ofta hamnar i skymundan, överröstade av en debatt där poängen tycks vara att framstå som den som skriker högst.
Slutligen har vi sjukvårdens kris, som blivit en ständig följetong i det politiska dramat. Här är det som att varje nytt utspel är en kopia av det förra, där politiker från olika läger skyller på varandra för brister i vårdens kvalitet och tillgänglighet. Argumenten är så förutsägbara att man nästan kan skriva replikerna i förväg. Det som dock är mest anmärkningsvärt är bristen på vilja att verkligen ta tag i de grundläggande problemen, som strukturella brister och långsiktigt hållbar finansiering.
I denna virvelvind av politisk retorik, där historiens lärdomar tycks ha blåst bort som löv i vinden, kan man inte undgå att känna en viss ironi. Det är som om den politiska och även mediala arenan har blivit en scen för en dåligt regisserad pjäs, där skådespelarna glömt sina repliker och regissören sin vision. Kanske är det dags för en ny sorts politik, där historisk medvetenhet och genuin vilja att lösa problem står i centrum, istället för den nuvarande föreställningen som allt för ofta känns både förutsägbar och ur takt med verkligheten.
Leif J Hamilton
