Dit var vi på väg, jag en TV-producent tillsammans med fotografen Jan-Peter Eriksson, för att spela in en dokumentärfilm. Men vi skulle inte ut på en forskningsresa, utan vi var på väg att som turister besöka en av jordens mest mytomspunna platser.


Klockan är åtta på kvällen och solens strålar har just försvunnit bortom horisonten i Punta Arenas i södra Chile. Här på den sydamerikanska kontinentens sydligaste ände finns ingenting annat än vildmark. Vi ska nu passera det majestätiska fjordandskapet som finns här, med höga berg och mäktiga glaciärer innan vi gör en landstigning på Kap- Horn innan vi ger oss ut över öppet hav mot Antraktis. Jag står och ser ut över havet från däck fem på det norska fartyget MS Nordnorge, en rejäl skuta byggd för att tåla resor i tuffa farvatten. Ombord finns 80 besättningsmän och cirka 350 passagerare. Förväntningarna är stora på äventyret som väntar oss.

En idé blev en dokumentär

Antarktisresan började egentligen för ett halvår sedan då vi lämnade in en idé om en dokumentärfilm till Sveriges Television. Jag ville göra en film om polarguiden Cecilia Malmström liv och äventyrliga jobb. Cecilia bor i Jädraås i Gästrikland med sin familj och är den enda kvinnan i världen som arbetar som guide på både Arktis och Antarktis, och samtidigt har tre minderåriga barn hemma.
Cecilia fascinerade mig direkt när jag träffade henne första gången, hon hade klarat av att i livet vända motgång till framgång. En vanlig kvinna som haft många motgångar ochs vårigheter men som lyckats hantera detta.

Livsfarliga vågor

Båtfärden från Sydamerika till Antarktis över Drakes sund tar 36 timmar i lugnt väder. Men Drakpassagen som den kallas är också en av världens farligaste farvatten, känd för sina 30 meter höga vågor så kallade ”freak waves” som utan förvarning kan överraska. Men vi har tur och får en ovanligt lugn överfart med 4-5 meter höga böljande vågor. Dock vetvi att det ligger tusentals döda sjömän under oss på havets botten.

Albatrosserna kalls för vandrande apostlar, och är en av världens största fåglar. De finns i fartygets akter timme efter timme, och liksom seglar i mjuka loopar. I det skummande vattnet fångar de fisk som motorerna piskar upp. Vi är många som står på däck i strålande solksken och timme efter timme beundrade det flygande sällskapet vars vingbredd kan nå upp till 3,5 meter.

Äntligen Antarktis

Före resan har jag mycket små förväntningar på Antarktis. Visst har jag läst på om Nordensköld, Amundsen och Scott, upptäcksresande som satt sina outplånliga spår i Polarhistorien men Antraktis har aldrig för mig varit drömresan. Ändå blir mitt möte med Antarktis magiskt. Många av gästerna har dock drömt ett helt liv om att få komma hit. Polarfararnas kittlande äventyr för hundra år sedan hade närt deras drömmar.

Vår första anhalt är vulkanön Deception Island där resterna av en övergiven valfångsstation nu står. Vi går iland på den svarta lavatäckta stranden. Här har valjägare styrt in skeppen för etthundra år sedan och tagit hand om kött och späck innan valkrisen kom och valarna blev utrotninsghotade.

De första isbergen är mäktiga att se. Isbergen har 40-50 meter höga lodräta väggar och under ytan är de tredubbelt större. Iskristallerna bryter ljuset i vackra blå nyanser. Vår färd går genom smala kanaler in i den Antarktiska arkipelagen där glaciärer och svarta berg stupar rakt ner i det kalla Södra Ishavet. Det som förvånar oss är det rika djurlivet.

Vi landstiger på flera platser, och besöker pingvinkolonier med två av de vanligaste arterna, åsne- och hakremspingvin. Utanför kolonierna ligger de livsfarliga leopardsälarna lojt på isflaken och väntar på rätt tillfälle att få sig en mumsig pingvin till middag.

En övergiven pingvinunge

Vid en landstigning på Brown Bluff faller blötsnön ymnigt och kylan tränger genom märg och ben. Trots underställ av ull och fleece. Småbåtarna släpper av oss på en stenig strandremsa längst ut på Antarktiska halvön. En liten rufsig och smutsig pingvinunge tultyar fram mot horderna av turister. Sen ställer den sig där och liksom väntar på att någon skulle ta hand om den. Ungen har övergivits och är utsvulten. Nu är dne ovetandes om sitt bistra öde att bli föda åt en hungrig sydpolsabb. Det är med ett ömmande modershjärta vi tvingas gå vidare och låta naturen ha sin gång.

Valarna i Wilhelmina Bay

Det märkligaste djurmötet blir med knölvalarna i Wilhelminabukten. Det är en vindstilla dag då molnen nästan hänger ner i vattenbrynet. Vattenytan är så stilla att man kan tro det är nyfrusen is. Då skär plötsligt två skarpa fenor ytan. Två knölvalar, en mamma och hennes ganska stora unge har fått syn på rörelserna och ljudet ovan vattenytan som vi människor orsakat. De börjar dyka framför och under båten, det är uppenbart att valarna vill göra oss sällskap. I en timme underhåller de oss med frustande och pustande dykningar. Vi är totalt överväldigande av detta naturens sceneri. Kamerorna smattrade under publikens andäktiga tystnad. En tystnad som ibland avbyts av ett hänförande ”Åhhhhhh” när knölvalarna simmar upp med sina gråsvarta blanka kroppar genom den stilla havsytan. Samtidigt sprutar de en kaskad av vatten under ett dovt frustande, för att slutligen försvinna ner i de iskalla djupen.

Ovanliga arbetsförhållanden

Eftersom det är sommar nu på södra halvklotet är medeltemperaturen på Antarktiska halvön som vi besöker i februari omkring 0 grader. Men det är en riskfylld expedition. Expeditionsteamet på båten där Cecilia ingår sertill att våra färder in till land blir säkra i de små Polarcirkel-båtarna, som tränger genom tjocka ismassor. Men vi vet också att om vi trillar i det iskalla vattnet har vi några minuter på oss att komma upp. Det finns inget sjukhus, ingen helikopter bara båten och en ansma läkare som kan rädda liv. Det innebär att inga risker tas och två landstigningar ställs in på grund av hårt väder. Det är inget vi sörjer.

Farväl Antarktis

Den sista landstigning gör vi på Half Moon Island där det finns en koloni av hakrempingviner och en stor koloni av pälssälar. Dessa ser vi på me dstort avstånd eftersom de riskerar att anfalla om vi kommer för nära. Döden är ständigt närbvarande på Antyarktis. Två stora sydpolslabbar står och sliter i en död pingvin när vi stiger iland.Det blir mitt sista minne från Antarktis, brutalt och bländande vackert. Vi har fått se en kontinent med ett fantastiskt och rikt djurliv, med en historia så gammal att tanken svindlar. Plötsligt förstår jag att jordens historia är så mycket längre än min egen levnadsålder. Sammanhanget så mycket större än jag kan förstå.

Jag står ute på däck och ser ut över de branta bergväggarna, ut över de lodrätta blåvita glaciärerna som ramlar ner i det iskalla mörka och hotfulla vattnet. Just där i mötet med den totala otillgängligheten förstår jag hur liten jag är i det stora kosmiska sammanhanget. Antarktis har definitivt förändrat mi syn på tifden och min plats på jorden.

Dokumentärfilmen om Cecilia Malmström planeras bli klar under 2010.